En månad med Epomaker RT75 och TH26: kompakt numpadfrihet

En månad med Epomakers retroinspirerade tangentbord och fristående numpad – en duo som lovar frihet i skrivbordsupplägget, men där friheten har sitt pris.

Jag är den typen av användare som inte ser numpaden som en dekorativ del av tangentbordet. Visst finns siffrorna ovanför bokstäverna, men när jag ska mata in många tal i följd vill jag ha en dedikerad sifferruta under fingrarna, som jag kan använda utan att titta ner. Därför väcker en nedskalad layout alltid samma fråga hos mig: vad händer med numpaden?

Under den senaste månaden har jag använt Epomaker RT75 och TH26 sida vid sida. Den första är ett mekaniskt 75-procentstangentbord med retroestetik och avtagbar miniskärm, den andra en fristående mekanisk numpad med fem makrotangenter och en roterande ratt. På papperet ska kombinationen ge funktionaliteten hos ett fullstort tangentbord i en betydligt mer flexibel formfaktor.

Det här är förstås inte två halvor av ett split-tangentbord. Produkterna har egna batterier, egna anslutningar och egna inställningar, och kan köpas och användas var för sig. Just självständigheten är både den här kombinationens främsta säljargument och orsaken till några av dess svagheter.

Det för oss till huvudfrågan i recensionen: Vad får du i praktiken av ett kompakt tangentbord med en fristående numpad, om du är en numpad-användare som jag, som ett traditionellt fullstort tangentbord inte kan erbjuda?

Viktiga specifikationer innan vi testar tangenterna

RT75: Vintage-PC-känsla utan att behöva vänta på Windows 98

I färgen Retro White visar RT75 sina avsikter redan när du öppnar kartongen. Det krämfärgade chassit, de ljusa tangenterna och olivgröna accenterna på Esc och Enter väcker direkt klassisk PC-nostalgi. Den lilla skärmen högst upp på tangentbordet förstärker intrycket – nästan som en gammal CRT-skärm som krympt i tvätten.

Det som gör designen lyckad är hur väl delarna hänger ihop. Skärmen känns inte som en slumpmässig gimmick som lagts till för specifikationslistans skull, utan bidrar faktiskt till tangentbordets personlighet. Även med RGB-belysningen avstängd behåller RT75 sin visuella identitet.

Personlig smak spelar förstås stor roll. Föredrar du minimalistiska, diskreta chassin eller en helsvart skrivbordsmiljö kan RT75:s färgpalett och stil skära sig med resten av inredningen. Det här är inte ett tangentbord som försöker smälta in i bakgrunden.

Chassit är tillverkat i blank ABS-plast, vilket kontrasterar mot tangentkapslarnas matta yta. Kontrasten ser bra ut, men det stabila intrycket ska inte misstas för aluminium. RT75 väger omkring 1 165 gram, vilket håller det stadigt på skrivbordet men gör det mindre lämpligt att slänga ner i ryggsäcken varje dag. Kort sagt har layouten bantats, inte vikten.

En praktisk detalj värd beröm är den dedikerade förvaringsplatsen för dongeln på undersidan. Små trådlösa mottagare har en märklig förmåga att försvinna, så en bestämd plats för den är mer värdefull i vardagen än det låter på specifikationsbladet.

Layout: vad som försvunnit och vad som lyckligtvis finns kvar

RT75 behåller funktionsraden med F-tangenter, dedikerade piltangenter och ett antal navigeringstangenter. Det gör övergången från ett fullstort tangentbord betydligt mindre dramatisk än att gå direkt till en mycket kompakt 60- eller 65-procentig layout.

För skrivande och redigering är dedikerade piltangenter viktiga. Direktåtkomst till F-raden innebär också att du slipper memorera nya tangentkombinationer för vanliga systemgenvägar. Kompromissen är ett mer ihopträngt navigeringsblock, där flera tangenter har flyttats jämfört med en traditionell layout.

Logiken bakom en 75-procentig layout är enkel: minska bredden och behåll de tangenter som används mest. För en användare som jag lämnar dock avsaknaden av en numpad ett tydligt tomrum. Det är precis där TH26 kommer in.

Det är också värt att komma ihåg att ”75 %” inte automatiskt innebär att den totala ytan på skrivbordet blir liten. När du placerar en andra enhet bredvid måste du räkna in platsen som båda tar upp, något jag återkommer till senare.

TH26: en numpad som tar sin uppgift på allvar

Vid första anblick är TH26 en renvit numpad med färgglada tecken och en silverfärgad ratt. Visuellt tillhör den en annan designfamilj än RT75. De krockar inte nödvändigtvis bredvid varandra, men förvänta dig inte att de ser ut som två delar ur samma set.

Det vanliga sifferblocket följer en välbekant layout och behåller tangenter i full storlek för 0, + och Enter. Längs vänsterkanten sitter en separat kolumn med fem makrotangenter, toppad av en metallisk roterande ratt.

De här extrafunktionerna förklarar varför TH26 är bredare än en enkel numpad. Med en bredd på ungefär 12 cm behöver den en egen yta på skrivbordet. Vikten på 450 gram gör också klart att detta inte är ett fjäderlätt och portabelt tillbehör.

För mig är själva sifferrutan huvudskälet att använda enheten, medan makrokolumnen och ratten är välkomna bonusar som höjer värdet. Eftersom RT75 saknar en dedikerad volymratt – en funktion jag använder mycket – fyllde TH26 dessutom en viktig lucka i min dagliga arbetsrutin.

Vill du bara ha grundläggande nummerinmatning betalar du delvis för funktioner du kanske sällan använder. Den är exempelvis förkonfigurerad med praktiska genvägar som Kopiera och Klistra in, vilket kan vara skälet till att välja TH26 framför en generisk numpad. Mitt muskelminne är dock fortfarande inställt på vanliga tangentbordsgenvägar, så jag har ännu inte byggt in makrotangenterna i min rutin – just nu fungerar de mest som moraliskt stöd.

RT75-skärmen: fyra extra tangenter eller en liten TV?

Den 1,54 tum stora TFT-skärmen är utan tvekan RT75:s främsta blickfång. Den kan visa tid, anslutningsstatus, egna bilder och animerade GIF:ar, och fungerar både som informationspanel och visuell mittpunkt på skrivbordet.

Epomakers smartaste beslut är enligt mig att göra skärmen valfri. Du kan ta bort skärmmodulen och i stället montera fyra vanliga switchar och tangenter på samma plats. Valet är enkelt: systeminformation och animationer, eller fyra extra programmerbara tangenter.

Den flexibiliteten spelar roll, eftersom det som lockar första dagen inte alltid är det som är mest användbart efter sex månader. Du kanske uppskattar en loopande GIF i några veckor innan du inser att fyra dedikerade navigerings- eller makrotangenter är betydligt mer praktiska. RT75 låter dig ändra dig senare.

Samtidigt bör skärmen inte tas på för stort allvar. Storleken är avsedd för snabba blickar och lite estetisk finess. Ingen kommer att öppna ett Excel-ark på den – ibland känns till och med huvudskärmen för liten för det.

För att ladda upp egna bilder och GIF:ar måste tangentbordet vara anslutet med kabel och Epomakers programvara användas. Överföringshastigheten beror på filstorleken. ”Modulärt” ska dessutom inte tolkas som ett helt ekosystem av tillbehör: alternativen är strikt skärmen eller fyra tangenter.

Så, miljonfrågan: gillar jag egentligen skärmen? Visuellt är den charmig och jag uppskattade den verkligen de första dagarna. Med tiden kändes den dock som en stor bakvinge på en bil som aldrig kör fortare än 30 km/h i stadstrafik. Informationen är i praktiken inte särskilt användbar. Klockan, som tar mest plats, finns redan på min skärm, och växlingen mellan Windows- och Mac-läge är inget man gör i farten. Värre var att batteriindikatorn aldrig fungerade korrekt på mitt exemplar utan fastnade på en statisk ikon. Eftersom skärmen dessutom alltid är på, utan inbyggd avstängningsknapp, dränerar den batteriet snabbare. Till slut bytte jag därför ut den mot fyra fysiska tangenter som faktiskt kommer till nytta.

Creamy Jade-switchar: den gemensamma nämnaren

Både mitt RT75- och TH26-exemplar levererades med Epomakers Creamy Jade-switchar. Eftersom enheterna använder samma linjära switch blir den grundläggande skrivkänslan konsekvent när handen flyttas mellan tangentbordet och numpaden.

Med en linjär switch rör sig tangenten jämnt nedåt, utan den taktila bump som signalerar aktivering. Är du van vid taktila switchar bör du ha det i åtanke – linjära switchar är inte bättre eller sämre, bara en annan typ av återkoppling.

Specifikationerna för Creamy Jade omfattar en aktiveringskraft på omkring 45 gf, en aktiveringspunkt vid 2,0 mm, en total slaglängd på 3,6 mm och ett bottom-out-tryck på cirka 50 gf.

Enkelt uttryckt behöver du inte trycka ner tangenterna hela vägen för att registrera ett tryck, även om de flesta av oss naturligtvis bottnar tangenterna när vi skriver snabbt. De är också fabrikssmorda för att minska friktionen och ge ett mjukare nedslag – en tydlig fördel för den som vill ha en bra upplevelse direkt ur kartongen, i stället för att lägga en helg på att smörja dussintals små switchar.

En viktig detalj är att Creamy Jade-switcharna inte är tysta. Att de saknar en avsiktligt klickande mekanism betyder inte att de är ljudlösa. När stammen bottnar och fjädrar tillbaka uppstår fortfarande en tydlig ljudbild.

Epomaker erbjuder också RT75 med Crystal Silent Tactile-switchar, som ger en helt annan känsla och akustik än den variant jag testade. Mina observationer gäller därför inte nödvändigtvis för den modellen.

Skum, packningar och plattor: varför switchnamnet inte säger allt

Båda enheterna använder en gasket-mount-konstruktion tillsammans med en polykarbonatplatta. I en sådan lösning vilar plattan som håller switcharna på komprimerbara remsor i stället för att skruvas direkt i chassit, vilket hjälper till att absorbera stötar och isolera vibrationer.

RT75 har sex lager ljuddämpande material invändigt, medan TH26 använder fyra. Lagren samverkar för att dämpa ihåliga ljud från chassit och forma den akustiska profilen.

Skumlager ska dock inte behandlas som antalet kameror i en smartphone – fler är inte automatiskt bättre. Sex lager är inte per definition bättre än fyra; hur väl komponenterna fungerar tillsammans är viktigare än antalet.

På samma sätt garanterar inte ”gasket-mount” att tangenterna kommer att gunga som en resårmadrass under fingrarna. Hur hårt lagren komprimeras, den interna volymen och plattans utformning avgör hur mycket flex du faktiskt känner. Ett tangentbord kan vara gasket-monterat och ändå ge en relativt fast skrivupplevelse.

Trots identiska switchar låter de två enheterna inte likadant. Den interna kammarvolymen, chassigeometrin och dämpningslagren skiljer sig mellan ett 75-procentstangentbord och en kompakt numpad. Resultatet blir en konsekvent mekanisk känsla, men något olika akustiska toner.

Större tangenter är också en viktig del av ekvationen. Tangenter som Space och Enter på RT75, samt 0, + och Enter på TH26, är starkt beroende av sina stabilisatorer. Det räcker inte med trevligt ljud från bokstavstangenterna – en bra mekanisk enhet måste även hålla rassel från stora tangenter under kontroll.

Tangentkapslar: gedigen konstruktion, mest dekorativ belysning

Epomaker har utrustat båda produkterna med PBT-tangentkapslar i Cherry-profil. Cherry-profilen känns igen direkt och är bekväm för den som har använt vanliga mekaniska tangentbord tidigare.

PBT-plast är ett bra val för att motverka glans över tid, även om materialet i sig inte avgör tangenternas kvalitet. Väggtjocklek, formsprutningsprecision och tryckteknik spelar också roll. Båda modellerna använder dye-sublimerade tecken.

Den praktiska nackdelen är att tecknen inte släpper igenom ljus. På både RT75 och TH26 lyser RGB-belysningen runt och mellan tangenterna, snarare än genom själva symbolerna.

Om du förlitar dig på bakgrundsbelysning för att läsa tangenter i ett mörkt rum bör du alltså ha den begränsningen i åtanke. RGB:n är här främst till för stämningen på skrivbordet, inte för att hjälpa dig hitta en symbol du ännu inte memorerat.

Ergonomi: horisontell frihet, vertikala begränsningar

Den stora fördelen med den här tvådelade lösningen är friheten att placera numpaden var du vill. Du kan centrera huvudtangentbordet framför kroppen och placera TH26 där det känns mest naturligt – även till vänster, även om det krävs en hel del övning att mata in siffror snabbt med vänster hand om du är högerhänt.

Friheten att placera innebär däremot inte friheten att justera. RT75 har en fast skrivvinkel på 5,8 grader, medan TH26 har fasta 7 grader. Ingen av dem har utfällbara fötter för justering av lutningen.

Den lilla skillnaden i vinkel påminner återigen om att detta inte är två tvillingdelar i ett gemensamt kit. De flesta kommer inte att bry sig, men är du noga med enhetlig höjd och lutning bland kringutrustningen kommer du att märka det.

I slutändan handlar långsiktig komfort fortfarande om skrivbords- och stolshöjd, avståndet till tangentbordet och handledens position. Ett handledsstöd kan hjälpa, men ersätter inte god skrivbordsergonomi.

Anslutning: full funktionalitet, men separat hantering

Båda enheterna stöder tre anslutningslägen: USB-C via kabel, 2,4 GHz trådlöst via dongel och Bluetooth. Det ger god flexibilitet beroende på setup och arbetsflöde.

För spel eller stationärt skrivbordsbruk är kabel eller 2,4 GHz de mest logiska alternativen, medan Bluetooth passar bra när du vill växla mellan flera enheter. TH26 har en fysisk trevägsomkopplare för att välja anslutningsläge, vilket gör statusen tydlig vid en snabb blick.

Båda kör med 1 000 Hz pollingfrekvens via kabel och 2,4 GHz, vilket sjunker till 125 Hz över Bluetooth. Tänk dock på att 1 000 Hz inte magiskt innebär 1 ms från början till slut. Siffran visar hur ofta enheten rapporterar till datorn, medan matrisavläsning och signalbehandling fortfarande påverkar den faktiska responstiden.

RT75 fungerar bra för en blandning av vardagsarbete och avslappnat spelande, men dess mekaniska switchar erbjuder inte justerbara aktiveringspunkter eller Rapid Trigger-funktioner som finns på magnetiska Hall effect-tangentbord. Om tävlingsinriktad e-sport är ditt enda fokus bör du leta någon annanstans.

När båda används trådlöst samtidigt delar de inte en gemensam mottagare. Varje enhet använder sin egen dongel, vilket innebär att 2,4 GHz-läge för båda tar upp två USB-portar. Jag använde personligen båda över Bluetooth under större delen av testperioden och upplevde inga avbrott – anslutningen var stabil och responsiv hela månaden.

Programvara: där extrafunktionerna måste förtjäna sin plats

För RT75 hanterar Epomakers dedikerade programvara ommappning av tangenter, makron, ljuseffekter och uppladdning av egen grafik till skärmen. Vardagliga justeringar kan också göras via inbyggda genvägar.

På TH26 är programmerbarheten ännu viktigare. Den stöder VIA för djupare tangentomprogrammering och skapande av makron, vilket kräver att enhetens JSON-fil laddas in, samt Epomaker Hub som alternativt konfigurationsverktyg.

För redaktionella och administrativa arbetsflöden är det logiskt att lägga återkommande åtgärder som Kopiera, Klistra in, Ångra eller app-specifika redigeringsgenvägar på makrokolumnen. Samma princip gäller för foto- och videoredigering.

Ratten går både att vrida och klicka på. Direkt ur kartongen är volymkontroll dess mest självklara och tillfredsställande användning, medan mer specialiserade funktioner beror på hur du programmerar den. Förvänta dig inte att den automatiskt fungerar som en kontextmedveten redigeringsratt i alla kreativa program utan manuell konfigurering.

Enligt min erfarenhet är det bättre att ställa in några enkla genvägar som du verkligen använder dagligen än att programmera fem komplexa lager som du aldrig minns. Ingen vill ha en fusklapp tejpad på skärmen bara för att kunna använda sin numpad.

Batteritid: två kapaciteter, två ansvar

RT75 har ett batteri på 5 000 mAh, medan TH26 rymmer 2 000 mAh. Rena kapacitetssiffror berättar dock bara halva historien.

Skärmanvändning, RGB-ljusstyrka, anslutningsläge, antal aktiva timmar per dag och vilotider påverkar den verkliga förbrukningen. Utan kontroll över de variablerna är det orealistiskt att lova ett exakt antal dagar per laddning.

Det som definitivt förändras med den här setupen är batterihanteringen: du har nu två separata enheter att hålla laddade. TH26:s självständighet ger frihet i layouten, men innebär också att dess laddkabel blir ytterligare ett ansvar. Numpaden har lossnat från tangentbordet – inte från laddaren.

Under månaden med paret dog RT75 flera gånger. Den användes visserligen mer intensivt, men med RGB-belysningen avstängd förväntade jag mig bättre uthållighet. Ungefär en gång i veckan dog batteriet tvärt. Varför ”tvärt”? Därför att den lilla skärmen aldrig gav en korrekt batterivarning och tangentbordet sällan blinkade med någon låg-batteriindikator. Till och med Windows Bluetooth-meny visade ibland att tangentbordet hade över 30 procent kvar, bara för att RT75 kort därefter skulle ge upp helt. Först när det blev helt oresponsivt insåg jag att det behövde laddas. Som tur är vaknar det till liv igen med USB-C, och laddningstiderna är förvånansvärt snabba för ett batteri på 5 000 mAh.

TH26 levererade däremot fantastisk batteritid. Jag använde dess tangenter mer sällan, men den saknar också en strömkrävande miniskärm. Det dröjde en hel månad innan jag till slut såg låg-batteriindikatorn: en röd LED under Fn-tangenten. Den mindre följeslagaren överträffade tydligt huvudtangentbordet i energihantering.

Sparar de verkligen skrivbordsutrymme?

Låt oss vara ärliga med matematiken. RT75 är 35,2 cm brett och TH26 tillför ytterligare 12,1 cm. Placerade tätt intill varandra utan mellanrum blir den sammanlagda bredden 47,3 cm.

Om båda står sida vid sida i en enda rad hela dagen går det alltså inte riktigt att kalla lösningen utrymmesbesparande bara för att huvudtangentbordet är 75-procentigt. Räknar du dessutom in en bekväm glipa mellan enheterna tar de faktiskt mer horisontell plats än ett vanligt fullstort tangentbord.

Den verkliga fördelen är inte minskat utrymmesbehov, utan layoutflexibilitet. Du kan vinkla numpaden separat, flytta undan den för att skapa mer plats för musen, placera den på vänster sida eller lägga den i en låda när du bara skriver eller spelar. Det är genuina designfördelar, men värdet beror helt på om du faktiskt flyttar runt enheterna under arbetsdagen.

För en användare som jag, som förlitar sig på en numpad, är den rättvisa jämförelsen ett traditionellt fullstort tangentbord. Om numpaden ändå står permanent parkerad vid tangentbordets högerkant betalar du för flexibilitet i teorin snarare än för en fördel du faktiskt använder.

Värde: tre separata köpbeslut

Att köpa RT75, att köpa TH26 och att köpa båda tillsammans är tre olika beslut:

• RT75 på egen hand är ett logiskt val om du vill ha en 75-procentig layout, charmig retrostil, mjuka linjära switchar och en utbytbar miniskärm. Du behöver inte ha TH26 för att tangentbordet ska kännas komplett; om du inte bryr dig om en numpad står RT75 stadigt på egna ben.

• TH26 på egen hand är inte heller bunden till RT75. Den kan stå bredvid vilket kompakt tangentbord du redan äger och lägga till en dedikerad sifferruta, makron och volymratt. Skriver du bara siffror ibland är den sannolikt överdriven, men om du lever i kalkylblad eller använder många återkommande genvägar motiverar den lätt sin plats.

• Att köpa båda tillsammans kräver att du väger det sammanlagda priset mot ett dyrare fullstort tangentbord. Listpriset är omkring 110 USD för RT75 och 45 USD för TH26 i Epomakers butik, vilket ger cirka 155 USD före regional prissättning, frakt och kampanjer.

En stark långsiktig fördel för båda är hot-swap-funktionen. Du kan ta ut och byta kompatibla mekaniska switchar utan lödkolv, antingen för att prova en annan skrivkänsla eller för att ersätta en trasig switch flera år senare. Observera att detta gäller vanliga mekaniska switchar, inte optiska eller magnetiska.

Slutsats: vem passar kombinationen egentligen för?

På egen hand är Epomaker RT75 ett tangentbord med mycket karaktär. Den praktiska 75-procentiga layouten, de mjuka Creamy Jade-switcharna, PBT-tangentkapslarna, trippelanslutningen och den utbytbara skärmmodulen ger ett lockande paket. Fast skrivvinkel, hög vikt, ogenomskinliga tecken och märkligt batteribeteende med skärmen monterad är däremot kompromisser att väga in före köp.

Epomaker TH26 riktar sig till en mer specifik målgrupp: användare som vill ha en fristående numpad och kan dra nytta av makrokolumnen och den roterande ratten. Full VIA-programmerbarhet och hot-swap-funktion lyfter den långt över enkla numpads för kontoret.

Tillsammans är deras främsta styrka ergonomisk och rumslig frihet, i utbyte mot ett högre sammanlagt pris, två batterier att hantera, två trådlösa anslutningar samt en mindre skillnad i stil och skrivvinkel.

Om du redan vet att numpaden kommer att stå permanent bredvid tangentbordets högra kant är ett traditionellt fullstort mekaniskt tangentbord fortfarande det enklare och mer logiska valet. Men om en löstagbar numpad ger ett bättre arbetsflöde på skrivbordet, eller om du vägrar ge upp kompakta tangentbord trots att du behöver en sifferruta, är RT75 och TH26 en övertygande duo.

För mig började paret med ett enkelt praktiskt dilemma: Jag älskar kompakta tangentbord, men vägrar ge upp min numpad. Epomaker gav mig ett sätt att få båda – och trots några egenheter uppskattade jag verkligen upplevelsen.