EPOMAKER Glyph: Retro tangentbord med modern funktionalitet

Vissa tangentbord trivs med att försvinna i bakgrunden. De står på skrivbordet, registrerar dina knapptryckningar och gör sitt jobb. EPOMAKER Glyph har helt andra ambitioner. Med sina runda tangentkåpor, krämfärgade chassi, sidospak och dubbla skärmar är det ett tangentbord som vill synas. Föreställ dig en gammal skrivmaskin som upptäckt Bluetooth och RGB-belysning och bestämt sig för att börja jobba igen.

För $139 är det intressanta utseendet dock bara början. När nyhetens behag har lagt sig, skulle jag fortfarande vilja skriva tusentals ord på det varje dag? Skrivkänslan och de generösa funktionerna ger ett övertygande första intryck, men tangenternas höjd och vissa begränsningar i programvaran förtjänar lika mycket uppmärksamhet som den retroinspirerade designen.

EPOMAKER tillhandahöll Glyph för den här recensionen. Nedanstående åsikter speglar min egen erfarenhet av tangentbordet.

Design och byggkvalitet: Mycket personlighet, mycket plast

Glyphs största designstyrka är att retroidentiteten sträcker sig längre än några ovanligt färgade tangentkåpor. Chassits form, de runda tangenterna med räfflade kanter, spaken på vänstersidan och skärmsektionen bidrar alla till skrivmaskinskänslan. Två gröna accenttangenter livar upp den krämfärgade ytan utan att få skrivbordet att likna ett skyltfönster i en leksaksbutik.

Ytterhöljet är av plast. Aluminiumkomponenterna inuti tangentbordet ska inte förväxlas med ett chassi helt i metall. Det är inte nödvändigtvis en nackdel, men den som väntar sig den svala, robusta känslan av aluminium i den här prisklassen bör justera sina förväntningar. Plastkänslan är ändå trevlig och jag gillade att använda tangentbordet.

Med en vikt på cirka 1,18 kg är Glyph knappast någon lätt reskamrat. Det väger mer än vissa bärbara datorer. Vikten hjälper det att ligga stadigt på skrivbordet, men det finns mer praktiska alternativ om tangentbordet regelbundet ska följa med mellan hemmet och kontoret.

75-procentslayouten har 83 tangenter och behåller funktionsraden samt dedikerade piltangenter, medan sifferdelen saknas. En kompakt tangentuppsättning innebär dock inte nödvändigtvis ett kompakt fotavtryck. Den övre delen av chassit, skärmarna och platsen för telefon eller surfplatta bidrar med ett betydande djup.

Om skrivbordsytan är begränsad bör du kontrollera måtten före köp. Det här är inte ett minimalistiskt tangentbord som diskret smiter in på ytan bredvid musen.

En särskilt genomtänkt detalj är det magnetiska facket för den trådlösa mottagaren. En särskild förvaringsplats är praktisk när du växlar mellan trådad och trådlös anslutning. Små USB-mottagare har en anmärkningsvärd förmåga att försvinna, ofta precis när de behövs.

En smal, vertikal vit indikator till höger visar batteristatus, medan små indikatorer till vänster visar Caps Lock och låsfunktionen. Det är diskreta tillägg, men de gör det enklare att snabbt kontrollera tangentbordets status.

I lådan: Handledsstödet betyder mer än du tror

Tillsammans med tangentbordet skickar EPOMAKER med en USB-kabel, verktyg för att ta bort tangentkåpor och switchar, reservswitchar, fötter och ett silikonhandledsstöd.

Verktyg och reservswitchar är välkomna tillbehör till ett hot-swappable tangentbord, men handledsstödet är möjligen det viktigaste tillbehöret här.

Det är inte bara något som följer med för att få unboxing-bilden att se mer generös ut. Tangenternas höjd gör att handledsstödet faktiskt kan påverka komforten. Den mjuka ytan och det matchande utseendet är välkomna, även om ett medföljande handledsstöd inte automatiskt löser alla ergonomiska problem.

Den som kommer från ett tunt kontorstangentbord eller en bärbar dator märker omedelbart skillnaden i skrivhöjd. Glyph kräver att händerna intar en annan position, och den anpassningen förtjänar mer eftertanke än belysningens färg.

Skrivupplevelse: Ett ljud som får dig att vilja fortsätta

Mitt exemplar av Glyph använder EPOMAKER Wisteria V2, linjära switchar. Det finns ingen tydlig taktil knuff eller något klick i nedslaget; rörelsen är i stället lätt och mjuk.

Det gör snabb skrivning behaglig, även om den lätta aktiveringen också kan leda till oavsiktliga inmatningar om du brukar vila fingrarna tungt på tangenterna.

De runda tangentkåporna kräver också en viss tillvänjning. Kontaktytan och mellanrummen mellan kanterna känns annorlunda än på traditionella fyrkantiga keycaps. Har du använt ett mer traditionellt tangentbord i många år får du räkna med några tidiga misstag medan fingrarna vänjer sig vid formatet.

De lätt konkava ytorna hjälper till att styra fingertopparna mot mitten, men en ovanlig form blir inte automatiskt bekväm för alla bara för att den ser bra ut.

Top-mount-konstruktionen ger nedslagen en fast och direkt känsla. Här finns inte mycket av den mjuka, fjädrande rörelse som förknippas med vissa gasket-monterade tangentbord. Vad man föredrar är en smaksak: vissa uppskattar en stabil landning, andra vill ha mer dämpning.

Personligen älskade jag att skriva på Glyph.

Mitt recensionsexemplar har engelska tecken. Du kan välja önskat inmatningsspråk i operativsystemet, men det ändrar inte de tryckta tecknen eller den fysiska layouten. För den som är van vid en nordisk, baltisk eller annan regional layout är detta värt att kontrollera före köp. Erfarna touchskrivare kan lättare anpassa sig; att sätta etiketter på de runda tangentkåporna är en mindre elegant lösning.

När det gäller ljudet används ofta ordet krämigt om tangentbord som detta. Om du inte är bekant med mekaniska tangentbordsuttryck kan det låta mer hemma i ett bageri.

Här beskriver det ett relativt fylligt och avrundat ljud utan särskilt mycket metallisk klang. Mjuka nedslag håller ljudet mer återhållet, medan hårdare nedslag i bottenläget ger en klarare och skarpare ton.

Ljudet är en av Glyphs starkaste sidor. Stabiliserarna på de större tangenterna gav också ett genomgående gott intryck och hjälpte tangenterna att kännas och låta konsekventa. Det finns en tillfredsställande rytm i skrivandet som fick mig att vilja fortsätta.

Förväxla bara inte tillfredsställelse med tystnad.

Linjära switchar saknar det tydliga klicket från klickiga switchar, men tangenterna hörs fortfarande ordentligt. I ett delat rum eller på ett tyst kontor delas kanske inte din entusiasm av alla. Det som låter som en privat skrivkonsert för dig kan få någon annan att köpa brusreducerande hörlurar.

Ergonomi: Den största kompromissen

Om det är en sak du bör fundera över innan du köper Glyph är det skrivkomforten.

Kombinationen av höga tangenter, relativt jämna profilrader och begränsad lutning passar inte alla händer. Raderna har inte de tydliga skillnader i form och vinkel som många skulpterade tangentkåpsset erbjuder.

Det bidrar till skrivmaskinskänslan, men kan också göra det mindre naturligt för vissa användare att sträcka sig mellan raderna.

Det finns mycket lite meningsfull vinkeljustering. Två små gummifötter kan fällas ut för att höja tangentbordet något, men skillnaden är modest. Det är inte en justering som förändrar skrivpositionen nämnvärt.

Det medföljande handledsstödet är mjukt och dämpande och kan hjälpa. Men om du samtidigt måste justera stol, skrivbord, tangentkåpor och underlag för att sitta bekvämt, är grundformen helt enkelt kanske fel för dig.

Om möjligt bör du prova Glyph innan du bestämmer dig.

Det gäller särskilt om du i dag använder ett tunt Lenovo-tangentbord eller en bärbar dator som en MacBook. Några experimentella knapptryckningar räcker inte för att bedöma övergången. Glyph kan vinna över dig visuellt på några sekunder, men om dina händer gillar det blir tydligt först efter en lång skrivsession.

Spaken och volymratten: Den ena användbar, den andra mest nostalgisk

Volymratten är en sådan funktion som snabbt blir en del av rutinen. Att justera ljudet med en fysisk kontroll känns smidigt när du lyssnar på musik, tittar på video eller deltar i ett möte.

Det finns också viss möjlighet att anpassa dess beteende. Känslan i vridningen och hur enkelt den går att hantera med ett finger är smaksaker, men jag uppskattade att ha den.

Spaken till vänster är mer komplex.

Att föra den uppåt aktiverar Enter, medan en rörelse nedåt aktiverar Backspace. I teorin ger det en av Glyphs mest utmärkande visuella detaljer en praktisk funktion.

I praktiken var den också den del av tangentbordet jag kände mig minst säker på.

Jag var överlag nöjd med Glyphs kvalitet, men den tunna spaken fick mig att fundera över hållbarheten. Det är en invändning mot konstruktionen, inte en uppgift om att den gick sönder under testet. Jag hade föredragit något tjockare och mer robust, med en känsla närmare volymrattens.

Den begränsade anpassningen minskar också användbarheten. En så synlig kontroll hade varit mer lockande om den kunde konfigureras friare för olika arbetsflöden.

I slutändan ser jag den främst som en nostalgisk detalj. Den knyter Glyph till skrivmaskinerna som inspirerat den, men blev aldrig en avgörande del av mitt dagliga skrivande.

Dubbla skärmar och RGB: Mer personlighet än praktisk nytta

De två skärmarna är centrala för Glyphs identitet. En smal datumdisplay sitter bredvid en anpassningsbar färgskärm och skapar en ovanlig kombination ovanför tangenterna.

Att visa tid, anslutningsstatus eller en favoritbild eller GIF ger tangentbordet mer personlighet. Om skärmarna gör det nämnvärt mer användbart är en annan fråga.

Betraktningsvinkeln på den smala datumdisplayen är en besvikelse. Läsbarheten beror på var ögonen befinner sig i förhållande till tangentbordet, och en display blir mindre praktisk om du måste ändra sittställning för att kunna läsa den.

Jag hade också svårt att se något större behov av den. Datumet finns redan på datorn, telefonen eller surfplattan framför mig. Om ditt arbete inte går ut på att kungöra dagens datum är det svårt att bli entusiastisk över ännu en dedikerad påminnelse.

Skärmen till höger är mer intressant, men även här finns kompromisser.

Du väljer mellan att visa en bild eller animation och att visa nyttig information som klocka eller batteristatus. I mitt upplägg krävde växlingen mellan dessa alternativ EPOMAKERs programvara, och processen kändes långsammare än jag hade önskat.

Uppladdning av en bild krävde också en trådad anslutning. Det tar bort en del av spontaniteten i att anpassa ett trådlöst tangentbord. Efter de första experimenten var det enklare att välja en visningsinställning och låta den vara.

Jag hade önskat fler användbara alternativ. En löpande teckenräknare eller visning av skrivhastighet skulle exempelvis ge skärmen ett tydligare syfte. Vissa befintliga element, som indikatorn för Windows eller Mac, kändes mer som permanenta platshållare än information jag regelbundet behövde.

Belysningen gör ett större visuellt intryck. RGB-belysningen runt tangenterna och längs chassit ser attraktiv ut, även om de tryckta tecknen på originaltangentkåporna inte är genomlysande. Ljuset syns runt tangenterna; bokstäverna själva lyser inte.

En dämpad, statisk färg fungerar särskilt väl med den retroinspirerade designen. Vill du i stället att skrivmaskinen ska hålla musikfestival rymmer de tillgängliga effekterna även det.

Det finns gott om ljuskombinationer att utforska, med genvägar listade i den medföljande guiden. Att lära sig dem känns ibland som att memorera specialrörelser i Mortal Kombat, fast med färre uppercuts och betydligt mer skrivbordsljus.

Den extra ljuslisten längs baksidan fulländar effekten och ger Glyph något att visa upp även från andra sidan skrivbordet.

Anslutning och programvara: Flexibelt, med några frustrationer

Glyph stöder trådad USB-C, trådlös 2,4 GHz-anslutning via mottagare och Bluetooth. Flera Bluetooth-parningar är praktiskt när du växlar mellan dator, laptop och mobil enhet.

Facket för telefon och surfplatta passar väl ihop med dessa alternativ. Att para en surfplatta med tangentbordet kan skapa en trevlig liten skrivstation.

Kontrollera dock hur säkert just din enhet sitter. Mått, skalets tjocklek och vikt spelar roll. Större surfplattor fungerar bättre i stående läge, och skärmstorleken i sig säger inte om en enhet sitter bekvämt i facket.

Anpassningsmöjligheterna omfattar tangentomappning, makron, ljusjusteringar och bilduppladdningar. Det är användbara funktioner, men Glyph ska inte förväxlas med ett VIA- eller QMK-baserat tangentbord. EPOMAKERs egna verktyg är den huvudsakliga vägen till konfiguration.

Att ställa in eller synkronisera klockan kräver också programvaran, åtminstone inledningsvis. För ett tangentbord med inbyggda skärmar känns det onödigt omständligt. Jag hade uppskattat ett enkelt sätt att ställa tid och datum direkt på tangentbordet.

För spel är anslutningsalternativen och stödet för samtidiga tangenttryckningar användbara. Funktioner som SOCD förvandlar dock inte de konventionella mekaniska switcharna till Hall Effect-switchar med justerbara aktiveringspunkter.

Jag ser främst Glyph som ett tangentbord för skrivande och allmänt bruk. Det går också att spela på, men det hade inte varit mitt förstaval i en setup för tävlingsinriktade shooters. Om justerbar aktivering eller andra funktioner hos magnetiska switchar står högt på önskelistan kompenserar inte det retroinspirerade utseendet för deras frånvaro.

Hot-swappable switchar: Anpassningsbart betyder inte lätt att plocka isär

Hot-swap-stödet innebär att kompatibla mekaniska switchar kan bytas utan lödning. Om de lätta Wisteria V2-switcharna inte passar dig är den flexibiliteten värdefull.

Även tangentkåporna är utbytbara, men kontrollera vilka tangentstorlekar som krävs och kompatibiliteten innan du beställer ett annat set.

Att byta switchar och tangentkåpor är dock inte samma sak som att enkelt komma åt allt inuti chassit.

Avsaknaden av synliga skruvar och sättet chassit är konstruerat på gör interna modifieringar mindre okomplicerade. Att öppna tangentbordet för att byta skum eller experimentera med konstruktionen är något helt annat än att dra ut en switch.

Om du regelbundet vill demontera och modifiera tangentbord skulle jag inte rekommendera Glyph som förstahandsval för en projektplattform. Dess största lockelse är den kompletta helhet du får direkt ur kartongen.

Batteri: Stor kapacitet utan löften om fiktiv driftstid

Batteriet på 8 000 mAh är rejält, men kapaciteten ensam avgör inte hur länge ett tangentbord fungerar.

RGB-styrka och effekter, skärmarna, anslutningsläge, sömninställningar och daglig användning påverkar energiförbrukningen.

Kapaciteten ger anledning att förvänta sig god uthållighet, särskilt med neddragen eller avstängd belysning. Men ett exakt påstående som "en månad mellan laddningar" kräver ett fullständigt batteritest, inte en uppskattning utifrån siffran i specifikationerna.

Praktiskt nog går det att fortsätta arbeta via USB medan tangentbordet laddas. Ett urladdat batteri behöver alltså inte avbryta en skrivsession, förutsatt att du har en kabel till hands.

Jag önskade kort att ett så stort batteri även kunde fungera som nödladdare. Det är ingen funktion som erbjuds här, även om det hade varit en praktisk extrafunktion.

Värde för pengarna: $139 för en design du måste älska

En del av Glyphs pris på $139 betalar för dess personlighet: den skrivmaskinsinspirerade formen, de runda tangentkåporna, skärmarna och den nostalgiska spaken.

Om dessa element inte tilltalar dig blir köpargumentet betydligt svagare. Tre anslutningslägen, RGB-belysning, stort batteri och hot-swappable switchar är användbara funktioner, men de är inte unika för just detta tangentbord.

För den som bygger en retroinspirerad skrivbordsuppsättning, är en författare som uppskattar ett tillfredsställande mekaniskt skrivljud eller vill att tangentbordet ska bidra till rummets estetik har Glyph en tydlig dragningskraft.

För den som prioriterar låg skrivhöjd, justerbar lutning eller enkel portabilitet innebär designen större kompromisser.

Internationella köpare bör också se $139 som ett riktpris snarare än utgå från att det är slutpriset överallt. Skatter, fraktkostnader samt återförsäljarens garanti- och returvillkor kan förändra det totala värdet.

För en produkt vars komfort i hög grad beror på personlig smak är en tydlig returpolicy särskilt viktig att överväga.

Vad jag gillade

• Karaktärsfull, sammanhållen skrivmaskinsinspirerad design.
• Tillfredsställande skrivljud och mjuka linjära switchar.
• Trådad, 2,4 GHz trådlös och Bluetooth-anslutning.
• Utbytbara switchar och tangentkåpor.
• Medföljande handledsstöd och särskild förvaring för mottagaren.
• Anpassningsbar färgdisplay och fysisk volymkontroll.
• Stor batterikapacitet på 8 000 mAh.

Vad som kan förbättras

• Hög skrivhöjd och begränsad vinkeljustering.
• Spaken känns ömtålig och har begränsade anpassningsmöjligheter.
• Skärmarna erbjuder mer visuellt tilltal än praktisk vardagsnytta.

Dom: Låt händerna bestämma före ögonen

EPOMAKER har lyckats göra Glyph minnesvärt. Det har en tydlig identitet, ett tilltalande skrivljud och tillräckligt med anslutningsmöjligheter och anpassning för vardagsbruk.

Med rätt matchning mellan formen och dina händer kan det göra skrivandet mer njutbart.

En ovillkorlig rekommendation för $139 är svårare att ge. Den ovanliga ergonomin, spakens begränsade flexibilitet och de mindre nödvändiga skärmarna förtjänar eftertanke före köp.

För mig är Glyph mest relevant för den som specifikt vill ha den här designen, tycker att skrivpositionen är bekväm och uppskattar kombinationen av nostalgisk stil och moderna funktioner.

Om din främsta prioritet helt enkelt är ett bekvämt och pålitligt tangentbord för långa arbetsdagar är utseendet i sig inte tillräckligt skäl att välja det.

Den här moderna skrivmaskinen kan ge skrivbordet mycket personlighet. Se bara till att personligheten inte står i vägen för det du försöker skriva.